Att lära sig telegrafi

Du står där med en spade. Ensam utan några kamrater som kan hjälpa dig. Det är gråmulet och du känner dig inte riktigt taggad att utföra det du tänkt dig idag. Men det är friskt och skönt ute och du njuter av vädret. Du känner dig uppiggad av idén du fått men att stå och hålla i spaden och känna dess tyngd i händerna, det är inte riktigt vad du tänkte dig. Du tänkte faktiskt inte alls på att spaden är din enda möjlighet att gräva det stora hål du vill ha. Du har ingen grävmaskin och du är ensam.

Vad gör du då?

Jo, du tar ett djupt andetag och sätter spaden i jorden! Du slutar tänka och sätter igång!

Den enda möjligheten du har att kunna gräva upp två kubikmeter jord är att använda din spade.

Efter en timma är du andfådd och genomsvettig. Du är törstig och det värker i både ryggen och armarna. Du förbannar dig själv för din vansinniga idé, kanske med en svordom. Men när du står där i det halvgrävda hålet och tittar på dina fötter så ser du att du har grävt ganska mycket redan. Du tar ett djupt andetag samtidigt som du känner hur ilskan rinner över dig. Spaden åker ner i jorden med all den styrka du kan uppbåda och du slänger rasande upp ännu en full spade på den växande högen bredvid hålet. Du tänker ”jag ska få gjort detta!!” medan dina lungor arbetar för högtryck!

Du ser framför dig hur din nya fina 20-meters radiomast kommer att stå där på din gräsmatta tronande med de mest fantastiska antenner i toppen! Det är just den tankebilden som driver dig framåt! Som driver dig till att ta ut dig så fullständigt och totalt just idag! Ditt mål finns i ditt sinne.

Du håller på att lära dig telegrafi!
Ingen kan hjälpa dig.
Du är helt ensam.
Din kropp klagar och gör konstant motstånd.
Hjärnan är din ovän.
Öronen tvingar dig att fortsätta.
Pennan i din hand gör krumelurer på ditt papper. Såna krumelurer som du inte visste fanns. Oftast ser det ut som en riktig bokstav eller siffra, men det är inte snyggt och du hinner inte skriva ner det dina öron hör.
Du är fruktansvärt missnöjd med dig själv !!

Du har tränat telegrafi i en vecka redan och du kan nästan hela alfabetet och alla siffrorna. Du har bara precis börjat! Du är som en liten bebis som lyckats ta sitt första steg upprättstående men ramlar ner på alla fyra igen. När du tänker på det så minns du hur ditt första barn bar sig åt och hur stolt du var när det så småningom blev inte bara ett steg utan två, och tre, för att slutligen få en jättelycklig liten unge i famnen. Det blev fem vingliga steg fram till dina öppna armar! Du är så stolt över ditt barns prestation. Själv går och springer du som en Gasell. Utan att ens tänka en sekund på hur du bär dig åt. Så är det att verkligen kunna telegrafi. Man tänker inte alls!

För att kunna komma så långt med telegrafi att du inte längre behöver tänka alls, så måste du gå igenom samma vingliga process som ditt barn gjorde. Nu är det du som är barnet och dina framsteg går väldigt långsamt.

Eftersom du är vuxen så blir du irriterad på dig själv. Ingenting ska behöva vara svårt att lära sig, tänker du. Hur var det i skolan? Minns du någonting av vad du hade svårt för att lära dig? Fundera på det ett litet ögonblick. Du kommer säkert på någonting som var riktigt svårt, inte sant? Det är alltså inte någon nyhet för dig att det finns svåra saker att lära. Telegrafi är svårt att lära sig! Hade det varit lätt så hade alla kunnat. Som att äta ett äpple eller rita en streckgubbe. Alla kan. Omedelbart.

Hur ska du lära dig telegrafi då?

Skaffa dig en riktig telegrafikurs!
Glöm bort allting som alla de pratar om som inte heller kan telegrafi! Alla de som inte kan en sak är oftast de som är duktigast på att veta hur saker och ting ska vara och hur det ska skötas. Eller hur?
Är det meningsfullt för dig att lyssna på de som inte kan, tycker du? Nej, naturligtvis inte!

Skaffa dig en riktig telegrafikurs!
Du laddar kanske ner en app till din telefon? Du kör igång den och lyssnar. Du hör telegrafitecknen i öronen och du ser kanske tecknen på skärmen. Efter en veckas rundvandring med appen igång så har du ledsnat och vill helst slänga telefonen i väggen. Du har lyssnat och tittat på din app i timmar men när du lyssnar i din radio på de som sänder telegrafi så fattar du absolut noll. Ingenting. Nada!
Men några tecken har fastnat i ditt huvud. Du kan nästan hela alfabetet utantill och du har fattat hur siffrorna är skapta. Ändå begriper du ingenting av det du hör i din radiomottagare. Enstaka tecken uppfattar du men det finns inget sammanhang. Och de sänder så fort! Släng bort telefonen!

Skaffa dig en riktig telegrafikurs!
Äntligen har du hittat en kurs. Du fick tag på en gammal ljudbandskurs som spelats in på en DVD. Den trycker du in i din dator och startar upp. Du hör en mansröst som pratar entonigt och du lyssnar rastlöst på vad han säger. Det var inte så du hade tänkt dig. Det skulle ju vara telegrafi! Lugna ner dig! Det kommer! Lyssna på vad han berättar för dig. Talet ska egentligen lugna dig men nu när du har precis startat för första gången så blir du istället irriterad. Men du ska se att efter varje träningspass så kommer du att vara glad att han pratar en stund istället. Vänta ska du se.

De första momenten känns som att rita streckgubbe i slow motion. Meningen är att du ska rita. Du ska inte låta bli att rita. Varje tecken du hör ska du med din hands muskelkraft sätta på pränt. Med penna på papper eller fingrarna på tangentbordet. Inte fuska!

Hela situationen upplever du som rent makaber: fullständigt meningsfullt slöseri med din tid!
Du har så fel! Så fullständigt och käpprätt fel!

Känner du någon som, utan att kunna ta en ton på något instrument, hittat en fiol som han lyft upp och bara sådär spelat en vacker trudelutt på? Nej.

Varenda en av de reaktioner som krävs måste tränas in. Tränas, tränas och åter tränas. Du hör ett tecken i öronen och din hand skriver ner det tecknet på papperet. Du måste gå den här vägen. Utan att ge upp. Om du ger upp så blir det ingen telegrafikunskap! That’s it! Face the fact!

Att ha börjat träna telegrafi och sedan gett upp, det är ett nederlag. Ditt nederlag. Ingen annans. Och kom ihåg att alla de som verkligen kan telegrafi kommer aldrig någonsin att beundra dig för ditt ambitionslösa träningsförsök! Aldrig någonsin. Ingen. Trots att de säger till dig att ”det var bra gjort”.
Har du någonsin hört en skicklig yrkesman säga till en nybörjare ”så kass du är”? Nej, naturligtvis inte! Den skicklige minns. Han minns alltför väl hur svårt det var i början och han minns kristallklart sina egna svåra stunder.
Den telegrafiskicklige skulle aldrig säga till dig att du är en misslyckad figur, eller hur? Han vet att bara det faktum att du överhuvudtaget gett dig på att försöka lära dig telegrafi, är ett jättestort steg som fordrar stort mod och en stark vilja! Och det har du! Eller?
Men vad du än gör så försök inte glänsa med dina tafatta försök inför den skicklige. Har du gett upp så har du. Prata inte mera om det.

Du ger inte upp!
Du tragglar dig igenom DVD-skivan. Du håller på i flera dagar. Du sitter där och skriver tröstlöst ner vartenda tecken du kan. Somligt blir fel och somligt blir luckor på papperet därför att du missade att skriva innan nästa tecken kom. Du hakar upp dig när du missat och du missar då nästa också. Efter en stund slänger du pennan på papperet och skriker ut okvädingsord i rummet! Efter en stund lugnar du ner dig och backar tillbaka till början av träningsmomentet du just hoppade av. Du börjar om igen. Denna gång gick det kanske bättre. Eller inte. Men du kastade inte pennan på bordet i alla fall! En framgång!
Du sitter med lurarna på dig en timme om dagen. Det känns som en evighet varje gång. Efter två veckor sitter du mer än bara en timme. Du kommer på dig själv med att du kanske har suttit i tre timmar! Och det snurrar i huvudet.
Du kan nu ta hela alfabetet blandat med siffror. Inte felfritt men nästan. Och du tycker det går väldigt fort. I själva verket går det inte alls fort men när din hjärna ska tolka så känns det som om tecknen går alltför fort in i öronen.

Nu har många veckor gått och du har inte gett upp! Kanonbra jobbat! Nu är risken borta att du ska ge upp! Nu ska du berömma dig själv och tänka ”jag kan telegrafi nu”. Det kan du! Men inte fort.
Det är hastighetsträningen som tar vid nu. Du ska träna din hjärna och din hand att bli snabbare. Formula-1 är svårt. En racerförare har tränat fruktansvärt länge. Fast det bara är att köra en bil. Han har tränat upp reflexer och muskelminnen. Det är det du ska göra också.

Tre trappsteg i träningen!
De här tre trappstegen är väldigt vanliga och det är just vid de här tillfällena som risken är som störst att man blir uppgiven och känner att ”det är ingen idé  –  jag klarar inte det här”. Det går över. Troligen går det över utan att du märker det.

Trappsteg nummer 1
Det första problemet du stöter på i telegrafiträning är det första trappsteget. Det kommer väldigt snart efter att du börjat en telegrafikurs. Det händer när du ständigt blandar ihop två särskilda tecken. Hur du än anstränger dig så blir det alltid det andra tecknet du skriver istället för det du hörde. Till exempel L och F. De här tecknen är varandras spegelbild. Olika människor får olika teckenpar som blandas ihop. Det beror på person och har ingenting med förmåga att göra. Det är helt enkelt bara så att hjärnan slår slint.

Trappsteg nummer 2
Du kan hela alfabetet, siffror och tecken. Du kan alltsammans. Men det blir fel efter fel efter fel. Hela tiden. Du tycker att du rör ihop precis allting. Det blir rena sörjan av tecken och vad du än skriver ner på papperet så är det fel. Du håller på att bryta ihop, känns det som. Men det beror enbart på att din hjärna har ett rörigt skrivbord just nu. Det letas efter papper i fel pappershögar och högarna trillar omkull och sprider ut sig till en ännu värre skrivbordsröra. Som du vet så går det att städa upp ett sånt skrivbord. Du har tur du, därför att du behöver inte göra det städjobbet! Din hjärna fixar det helt på egen hand utan att du blir vare sig svettig eller smutsig! Låt bara tiden gå och fortsätt träna! Skriv fel då! Men försök hela tiden att skriva rätt. Fast det blir fel! Bara fortsätt!

Trappsteg nummer 3
Din hjärna har väldigt bra kläm på saker och ting nu. Du har slutat blanda ihop alla tecknen och du skriver egentlige rätt varje gång. Nästan. Några fel får man göra. Men det blir i stort sett rätt hela tiden. Du har till och med kunnat höja hastigheten en eller ett par gånger! Du börjar känna dig riktigt skicklig. Men så plötsligt slår det dig att den senaste hastighetshöjningen gjorde allting till ett fullständigt kaos! Du tränar och tränar men kan inte komma upp i hastighet. Det går dagar. Kanske en vecka utan att du kan ta näst intill felfritt i den hastigheten. Det är som om du aldrig någonsin kommer att kunna ta emot snabbare telegrafi. Som om du kommit till änden av din förmåga! Men det har du inte. Verkligen inte! Det här släpper och det brukar släppa så plötsligt att somliga som råkar ut för det slås med häpnad. Det kan vara så att du ena dagen tog allting fel men nästa dag blev allting 100% rätt! Du blir så förvånad att du knappt kan bärga dig! Du får lust att skrika ut vilken supermänniska du är! För andra kommer det gradvis. Men alla kommer över det.

Nu går det bara framåt!
När du har passerat de tre trappstegen utan att ge upp så kommer det hela tiden att öka i hastighet. Varje gång du höjt några takter i telegrafihastighet så missar du en hel del i början men efter någon tid tar du det nästan felfritt. Det är likadant varje gång hastigheten höjts ett litet snäpp. Nu är din hjärna mjuk och följsam. Den har fattat galoppen! Och skrivbordet är ständigt städat. Nu kan du med stor tillförsikt hänge dig åt enbart hastighetsträning även om det är väldigt många timmar kvar av träning innan du börjar bli riktigt duktig.

Man säger att den som använt sig av telegrafi dagligen i minst tre år, han glömmer det aldrig. Det är nog väl så sant men man tappar hastighetsförmågan om man inte använder telegrafi en tid. Men javisst, det är som att cykla. Den som en gång lärt sig och en gång cyklat mycket, han kan det fortfarande trots att han ingen cykel har längre.

Träna så ofta du kan och har tid. Mottagning av telegrafi är viktigast. Mycket viktigare än att kunna sända. Sändningen ska du låta bli i början medan du lär dig telegrafi. Du sänder som en kråka då. Även om du själv tycker att det låter okej. Den som inte kan ta emot telegrafi har ingen möjlighet att kunna sända korrekt. Mellan varje teckendel är det ett bestämt avstånd och mellan varje tecken är det ett bokstavsmellanrum. Det är också ett längre ordmellanrum. Hur ska din hjärna kunna bedöma det om den inte har fått in de här avstånden i ”ryggmärgen”, liksom? Det kan den inte. Du kan inte. Låt bli att sända! Ge katten i det! Att lära sig sända är en ren struntsak jämfört med att lära sig ta emot.

När är det dags att börja sända?
När du kan ta emot 40-takt felfritt! Inte tidigare. Det blir bara rappakalja dessförinnan. Förr i tiden hade man endast en handnyckel att sända med. Då började man tidigare, alltså långt före 40-takten, med så kallad styrd sändning. Det fungerade så att man i ena örat hörde det man skulle sända och så skulle man sända samma sak samtidigt. Det man själv sände hörde man i andra örat. Med hörlurar, ja. I början var det lång-lång-lång-lång-lång….. länge och så växlade det till kort-kort-kort-kort….länge. Det var långa såna sändningspass och alltsammans handlade om att få in rätt rytmik i handleden som styrde handnyckeln. Så småningom blev det tecken som skulle sändas samtidigt som man både läste de från ett papper och hörde de i ena örat. Det här var en fruktansvärt effektiv metod för att lära sig sända på handnyckel.
Idag används sällsynt handnyckel och man skulle kunna påstå att det finns massor av telegrafiskickliga operatörer som inte haft sin hand på en handnyckel på många år, kanske inte på decennier. Det finns elektroniska nycklar som gör korta och långa på kommando och det finns programvara för contesting som sköter om alltsammans.

Måste man lära sig att sända?
Ja, det måste du. Du behöver lära dig att använda en elbugg, av något slag. Du kommer också att vilja använda en sån. Det blir liksom inga andra alternativ. Ska du köra radiotrafik i telegrafi så behöver du kunna sända för hand med en elbugg. Även om du tänker dig att allt du vill sända ska ske genom din dator och ditt tangentbord. Du kommer alltid att råka ut för tillfällen då elbuggen blir din bäste vän. Till och med om du enbart tänker köra contest! Det går helt enkelt inte att undvika. Det går inte! Det beror på situationer som uppstår och att du måste ha en B-plan om det blir en ”fnurra på tråden” mellan dina fingrar och tangentbordet.
Dessutom är det väldigt trevligt att sända för hand. Långa trevliga telegrafikontakter är en njutning.

Avkopplande sysselsättning
En skicklig telegrafist har ett mycket speciellt förhållande till sin kunskap. Precis som en skicklig musiker har sitt förhållande till musik. Precis som ditt förhållande till mat och sömn. Det här förhållandet kan översättas till ordet ”längtan”.
Du kommer att upptäcka att du känner en längtan efter telegrafi. Det verkar kanske lite lustigt att tänka att det skulle kunna kännas så, men det är faktiskt sant. Som du nog redan förstått så finns det väldigt många radioamatörer som inte ens vill hålla i en mikrofon. Varför är det så tror du? Det är inte på grund av något slags hat mot mikrofoner eller mot den typen av kommunikation, även om några kanske själva skulle uttrycka det just så. Nej, det beror nästan alltid på att de har en väldigt stark känslomässig koppling till telegrafin som sådan.
När man känner sig stressad eller upprörd på grund av någonting, vad som helst, så behöver man någonting som hjälper ens inre att lugna ner sig. Så är det med telegrafi! Fullständigt fantastiskt, är det. Musikern sätter sig med sitt instrument eller lyssnar på någon annan som spelar. Telegrafisten ägnar sig åt telegrafi.
Just i ett sånt här läge är hastighetsträning en perfekt sysselsättning! Det blir fullt fokus i hjärnan och kroppen lugnar ner sig. Allting annat blir betydelselöst och man hamnar nästan i en sorts nirvana,  tro det eller ej. Och skickligheten ökar konstant! Kan det bli bättre?

Några ord om huvudet, penna med papper och tangentbord!
När du tränar telegrafi, vare sig det är från början eller som ren hastighetsträning så är det bra att tänka på de här sakerna, eller åtminstone vara väl medveten om dem.

Den som alltid tar emot alla telegrafitecken i huvudet kan självklart göra så. De flesta radioamatörerna gör det. De tar emot vad den andre sänder och lägger det på minnet. Det går bra att göra så. Ända tills de missar någonting. Den andre kanske ”snubblade” på teckengivningen och den som tar emot i huvudet får en ”glitch” plötsligt. Där var någonting som inte var rätt, och hela det ordet försvann ur huvudet. Om han istället hade skrivit ner allting på ett papper så hade det bara varit ett enda tecken (glitchen) som saknades och han kan då i efterhand lätt räkna ut vad det borde ha varit. Oftast går det bra att ta emot i huvudet ändå eftersom den som är vältränad brukar kunna hantera såna saker utan större problem. Men om den sändande operatören är oskicklig så fordras det bra mycket träning för detta. Penna och papper går rasande mycket bättre då.

Tangentbordet är ett mycket bra hjälpmedel för att sätta de mottagna tecknen på pränt. Ändå finns det ett stort problem här som först måste överkommas. Man måste veta var alla tangenterna sitter! Ja, det låter dumt men det är precis så det är!
Den som är skicklig att ta emot telegrafi vet att 100-takt är pekfingervalsen på ett tangentbord. Men 150-takt hinns inte med. Man behöver ha rätt fingersättning på tangentbordet för att hinna med då. Alltså måste maskinskrivning tränas upp och det är en egen träning skild från telegrafiträningen.

Gamla tiders yrkestelegrafister tog alltid emot direkt på en konventionell skrivmaskin. Många var så skickliga att de satte flera papper i skrivmaskinen med kalkerpapper emellan. De visste att de skulle kunna ta emot felfritt. På det här viset kunde de ta emot, och skriva ner i flera exemplar, både väderrapporter, telegram och nyhetssändningar. Sedan var det bara att dra ut pappersbunten ur skrivmaskinen och dela ut sidorna till de som skulle ha dem. Snabbt och effektivt. I utbildningen till radiotelegrafist ingick alltid en separat skrivmaskinskurs. Men hastighetsträningen för telegrafi gjordes alltid med penna och papper.

Nuförtiden är det tangentbordet och datorskärmen. Det går alldeles utmärkt men det finns några små detaljer som är tänkvärda. Ett tangentbord är en mjuk sak vad gäller själva tangentnedtryckningarna. När du skriver på ditt tangentbord, hur ofta har du då inte skrivit ”ohc” istället för ”och”? Eller hur ofta händer det inte att du i efterhand ser att du stavat helt tokigt. Du har kanske skrivit ”kalrt” istället för ”klart”? Ett mjukt tangentbord är inte alls lika distinkt som en gammal skrivmaskin. Trots att de här gamla tröskverken krävde starka fingrar så var de säkrare än dagens tangentbord! Och man behövde heller aldrig trycka någon tangentbordskombination för att spara den skrivna texten!
Det finns tangentbord som har mycket distinkta knappar. De används ofta av programmerare och gamers. Bakgrundsbelysta tecken och klickkänsla. Ungefär som att skriva på en gammaldags skrivmaskin. Ungdomarna idag skriver ofta mycket fortare på ett tangentbord än de som en gång lärt sig skriva på tröskverk. Alltså måste man inte gå en skrivmaskinskurs för att ta emot telegrafi direkt på en dator med tangentbordet. Men man måste lära sig att intuitivt ”veta” under vilka fingrar de olika tangenterna sitter. Annars kommer hastighetsträningen inte att fungera.

Höga hastigheter
De radioamatörer som kör mycket contesting behöver inte egentligen lära sig tangentbordet mera än att de klarar sig med pekfingervalsen. Men om de sätter sig själva i en våldsam pile-up av anropande stationer och höjer hastigheten långt över 150-takt så måste de klara att intuitivt trycka på rätt tangenter. Annars tappar de i QSO-rate alldeles våldsamt och hela meningen med att klara ut en sådan pile-up faller samman. Det är korta strängar som ska hanteras, som anropssignaler, och med rätt fingersättning kan man komma upp i en rasande hastighet! Väldigt ofta upplever man då att fingrarna skrev rätt ”av sig själva”, utan att man gjorde annat än lyssnade intensivt. Händerna får liksom ett eget liv, kan man säga. En fantastisk känsla när du får uppleva det!

En skicklig contest-operatör är inte detsamma som en skicklig telegrafist! Tänk på det! En skicklig telegrafist kan ta felfritt i hög hastighet även om det är en stor textmassa som tas emot. En skicklig contest-operatör kan ofta inte ta längre textmassor än kanske bortåt 10 tecken. Sedan missar han och får fråga om.

Säker hastighet?
En fråga som ofta uppkommer när telegrafikunniga talar med varandra är huruvida man med hög hastighet kan sända och ta emot felfritt. Det finns klubbar och grupper för höghastighetstelegrafi. Det finns till och med internationella tävlingar med de mest fantastiska hastighetsförsök och världsrekord.
Efter 200 år av telegraferande världen runt så har man kommit fram till att 110-takt är den högsta hastigheten som samtidigt ger säkrast informationsöverföring. När telegrafi sänds alltför långsamt uppstår en form av stressmoment hos mottagaren på grund av att hans hjärna måste vänta. I vissa fall kan bruset i mottagaren orsaka spöktecken, rent av.

De som hastighetstränat upp till höga hastigheter vet också att det oftast är så att olika människor har olika så kallade blinda hastigheter. Det kan vara så att en telegrafist kan ta felfritt i alla hastigheter upp till kanske 130-takt men han klarar inte om det är precis 118-takt. En annan har en annan blind hastighet. Lägre eller högre. Det är en ganska lustig företeelse men den finns där. Några upptäcker aldrig sin blinda hastighet men kan ha den ändå. I synnerhet om de aldrig lär sig ta någon hastighet helt felfritt. Då kan de ju aldrig upptäcka den, eller hur? Orsaken till en blind hastighet ligger i hjärnan och exakt varför vet väl ingen. Det har troligen heller aldrig varit viktigt att ta reda på orsaken. Man kan ändra hastigheten istället, liksom.

Telegrafikurs:
http://sk4sq.net/cwkurs.shtm

Lycka till med din telegrafiträning!

73 – Bengt SM6FUD